För några år sedan fick jag erbjudande från två riksdagspartier att kandidera på deras riksdagslistor. Jag nämner detta i en intervju som gjordes av Staffan Heimerson och som nyligen publicerades i nyhetsmagasinet Fokus (22-28 /1).

I intervjun nämner jag att jag nyligen fått ytterligare ett anbud. Och att jag nu – för första gången – överväger att tacka ja. Sedan detta publicerades har det inkommit ytterligare två anbud. Alltså sammanlagt fem.

Dessutom har det kommit en ström av mejl med olika förslag och synpunkter i detta för mig lite oväntade ärende, vilket allt sammantaget gör att jag här tar tillfället att förklara min syn på saken.

Jag har under hela mitt vuxna liv varit intresserad av politik – men inte som deltagare, utan som observatör, granskare, kommentator.

När jag nu får erbjudanden så funderar jag, som sagt, på saken. För första gången. Men jag kommer fram till att svaret fortfarande måste bli nej. I vart fall just nu.

Varför? Bland annat därför att man måste visa respekt för uppdraget. Det går inte bara att ställa ut skorna för putsning. Man varken kan eller bör segla in i riksdagen på en räkmacka. Det krävs och bör krävas hårt arbete för att bli nominerad som kandidat på valbar plats, och ännu mer för att deltaga i partiets valkampanj.

Och jag har inte tid – för jag ska bli pensionär.

Jag blir pensionsberättigad om några veckor. Men det innebär inte att jag slutar arbeta. Jag är en äkta 40-talist, född mitt på fyrtiotalet, och jag har helt andra planer. Under de närmaste åren kommer jag förmodligen att arbeta mer än någonsin tidigare.

Inte för att jag behöver, utan därför att jag vill. Från och med nästa månad kommer jag tydligen att få någon form av pension, men den går inte till hushållskassan; de pengarna tänker jag investera för att på deltid arbeta med ett kristet aidsprojekt i Afrika.

Så, det finns inte tid för att kandidera till riksdagen. Inte just nu. Men, kanske, sedan.

Jag tror inte jag är ensam fyrtiotalist om att tänka så. Det är för tidigt nu. Man är fortfarande mitt uppe i sin yrkesverksamhet. Men när den första pensionsinbetalningen dyker upp på bankkontot blir det en påminnelse om att man kanske skall börja se sig om efter något nytt, något att göra när man blir lite äldre. Typ 70–75.

Och, varför inte riksdagen? Inte nu. Men i nästnästa val, 2014? Yes, det passar bra.

Jag ser det – möjligen profetiskt – framför mig. Där sitter vi i långa rader, lite gråare, men absolut minst lika sugna på att debattera med varandra som någonsin tidigare. ”Ordet går nu till Mikael Wiehe… Replik från Göran Skytte… Ordet går nu till Ulf Nilson… Replik begärd från Staffan Heimerson…” (Vad då 80? Det är väl ingen ålder!)

Efter debatten hämtas vi av våra respektive chaufförer som kör oss i våra respektive limousiner till Operabaren där vi bildar kotterier som sitter vid olika bord och glor ilsket på varandra, eller ännu troligare, försöker ignorera varandra.

Skämt eller verklighet? Dröm eller mardröm? Vi får se.

Göran Skytte

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/wiehe-mot-skytte-i-riksdagen-2014_4258671.svd